Sanningen 2014
Nytt år samma gamla ben.
Nej inte helt samma. Helt jävla otroligt så läkte ju såret efter en månad i Thailand i Oktober. Har inte varit överdrivet glad då jag inte tar ut någon seger i förskott. Självklart är de jätteskönt att de inte är ett öppet sår som vätskar längre, men ändå de är fortfarande inte bra och jag vet inte om de någonsin kommer bli de. Tänker ganska ofta på att de kanske bara är lättare att kapa de och ha en protes, såg en man med benprotes i Vemdaln i somras. Men jag kan ju fan inte ha ett ben heller!
På dagen är de ganska exakt ett år sedan jag blev utskriven efter att ha legat inne två veckor på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Mamma och pappa turades om att vara där hos mig. Till en början gillade jag min läkare Hasan, bara för att han hette Hasan. De gillandet slopade han fortare än kvickt när han sa att jag borde tänka över min jordenruntresa en extra gång. Sen kom Anders, han sa att jag inte var hans värsta patient utan att han hade en patient som han behandlat i sju/åtta år, de gjorde mig glad. För hur de än är så är alltid skadeglädjen den största glädjen, oftast så. Benet gillade Hawaii och de gör jag med. Mamma sa att om jag flyttar dit så kommer hon och pappa och hälsar på två gånger om året. De är ju bara de att jag inte vill bo på Hawaii, inte jämt iallafall jag måste ju ha vinter också. Skulle på återbesök när jag kom hem i början på sommarn, men även sjukhus har ju semestertider och jag vägrade träffa någon vikarie. Va i Grekland en vecka i Augusti och sen var de en vecka på sjukhuset som gällde. Träffade inte Hasan, men de va ju lika bra eftersom han inte ligger på min lista med människor jag gillar. Träffade inte Anders heller men typ 40 andra läkare. Fattar inte hur de är möjligt, jag trodde ju på han. Istället hade jag en ny läkare som kom å satte sig bredvid sängen och började ställa massa frågor om prover som va tagna å hej och hå frågor jag inte kunde svara på, men efter att med en mer och mer irriterande ton ha svarat - Det står väl i min journal, röt hon tillbaka och sa att den minsann är över 60 sidor. OCH! De är väl bara att läsa den då! Hon ville ta en ny biopsi, de som jag redan gjort 100 gånger ungefär. De är när dom tar en spruta å kör in den i såret för att bedöva för att sen borra ner ett litet rör i huden och avsluta de med att en pincett ta upp hudbiten och klippa av de med en sax. Jag grina och skrek så pass att jag förvånade mig själv. Lite skärrad frågade hon om hon skulle hämta en sköterska som kunde komma och hålla min hand. Mellan tårarna och hulkningarna fick jag fram -OCH VA FAN SKA DE HJÄLPA?! Hon tog sin bit som nu senare inte visade ett enda dugg. Jag åkte hem i slutet på Augusti och hon sa att hon skulle ringa upp om nån vecka. Nu fem månader senare förra veckan ringde hon till slut upp och bad om ursäkt! Jag tycker hon är helt jävla bränd å så sjukt dum i huvet! Vem fan ringer upp efter FEM månader och ber om ursäkt och de var inte ens ett värdigt försök till en ursäkt. Idag ringde hon igen, sa att hon ska skriva ett brev till Östersund, som för flera år sen skickade mig vidare för att dom helt enkelt inte kunde göra nåt mer, jag ska alltså tillbaka till ruta två, ruta ett är Svegs hälsocentral. Det enda som är lite bra är ju att min gamla läkare inte är där, henne Hatar jag ju. Men de värsta av allt är att hon nu gått i pension och lämnat mig! Mamma sa att de är väl bara bra med tanke på att jag inte gillade henne ändå. Jag ser de lite så här, du anlitar en snickare till att bygga ditt hus, men så undertiden går snickaren i pension och lämnar dig och ditt halvfärdiga hus och låter någon annan ta över. Nu sitter hon där min gamla läkare i sin jävla gungstol och stickar och jag jag har forfarande samma problem. Trodde inte de va möjligt men jag hatar henne fan ännu mer för de. Och ja alla kanske inte delar min uppfattning men de är så jag tycker,
Nej inte helt samma. Helt jävla otroligt så läkte ju såret efter en månad i Thailand i Oktober. Har inte varit överdrivet glad då jag inte tar ut någon seger i förskott. Självklart är de jätteskönt att de inte är ett öppet sår som vätskar längre, men ändå de är fortfarande inte bra och jag vet inte om de någonsin kommer bli de. Tänker ganska ofta på att de kanske bara är lättare att kapa de och ha en protes, såg en man med benprotes i Vemdaln i somras. Men jag kan ju fan inte ha ett ben heller!
På dagen är de ganska exakt ett år sedan jag blev utskriven efter att ha legat inne två veckor på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Mamma och pappa turades om att vara där hos mig. Till en början gillade jag min läkare Hasan, bara för att han hette Hasan. De gillandet slopade han fortare än kvickt när han sa att jag borde tänka över min jordenruntresa en extra gång. Sen kom Anders, han sa att jag inte var hans värsta patient utan att han hade en patient som han behandlat i sju/åtta år, de gjorde mig glad. För hur de än är så är alltid skadeglädjen den största glädjen, oftast så. Benet gillade Hawaii och de gör jag med. Mamma sa att om jag flyttar dit så kommer hon och pappa och hälsar på två gånger om året. De är ju bara de att jag inte vill bo på Hawaii, inte jämt iallafall jag måste ju ha vinter också. Skulle på återbesök när jag kom hem i början på sommarn, men även sjukhus har ju semestertider och jag vägrade träffa någon vikarie. Va i Grekland en vecka i Augusti och sen var de en vecka på sjukhuset som gällde. Träffade inte Hasan, men de va ju lika bra eftersom han inte ligger på min lista med människor jag gillar. Träffade inte Anders heller men typ 40 andra läkare. Fattar inte hur de är möjligt, jag trodde ju på han. Istället hade jag en ny läkare som kom å satte sig bredvid sängen och började ställa massa frågor om prover som va tagna å hej och hå frågor jag inte kunde svara på, men efter att med en mer och mer irriterande ton ha svarat - Det står väl i min journal, röt hon tillbaka och sa att den minsann är över 60 sidor. OCH! De är väl bara att läsa den då! Hon ville ta en ny biopsi, de som jag redan gjort 100 gånger ungefär. De är när dom tar en spruta å kör in den i såret för att bedöva för att sen borra ner ett litet rör i huden och avsluta de med att en pincett ta upp hudbiten och klippa av de med en sax. Jag grina och skrek så pass att jag förvånade mig själv. Lite skärrad frågade hon om hon skulle hämta en sköterska som kunde komma och hålla min hand. Mellan tårarna och hulkningarna fick jag fram -OCH VA FAN SKA DE HJÄLPA?! Hon tog sin bit som nu senare inte visade ett enda dugg. Jag åkte hem i slutet på Augusti och hon sa att hon skulle ringa upp om nån vecka. Nu fem månader senare förra veckan ringde hon till slut upp och bad om ursäkt! Jag tycker hon är helt jävla bränd å så sjukt dum i huvet! Vem fan ringer upp efter FEM månader och ber om ursäkt och de var inte ens ett värdigt försök till en ursäkt. Idag ringde hon igen, sa att hon ska skriva ett brev till Östersund, som för flera år sen skickade mig vidare för att dom helt enkelt inte kunde göra nåt mer, jag ska alltså tillbaka till ruta två, ruta ett är Svegs hälsocentral. Det enda som är lite bra är ju att min gamla läkare inte är där, henne Hatar jag ju. Men de värsta av allt är att hon nu gått i pension och lämnat mig! Mamma sa att de är väl bara bra med tanke på att jag inte gillade henne ändå. Jag ser de lite så här, du anlitar en snickare till att bygga ditt hus, men så undertiden går snickaren i pension och lämnar dig och ditt halvfärdiga hus och låter någon annan ta över. Nu sitter hon där min gamla läkare i sin jävla gungstol och stickar och jag jag har forfarande samma problem. Trodde inte de va möjligt men jag hatar henne fan ännu mer för de. Och ja alla kanske inte delar min uppfattning men de är så jag tycker,
Har åkt lite Snowboard, då blir jag glad. Men direkt när jag kommer hem blir jag ledsen för att benet är sämre. Hade skidtest med shopen en kväll, åkte tre åk och sen åkte jag hem å grina för att jag inte kan knäppa pjäxan och därav inte kommer kunna åka skidor. De trodde jag aldrig skulle hända, att jag skulle gråta för jag inte kan åka skidor. Men jag gillar att åka skidor men Älskar att åka bräda.
Finns inte ord som kan beskriva hur less jag är på de här, sa till min pappa idag att de här kommer ta knäcken på mig. För att inte tala om alla mina vänner som säger hur stark jag är, att dom aldrig hade orkat så länge som jag och att de kommer bli bra å bla bla bla. Dom skulle bara veta, jag är ën jävel på att ljuga och dra på ett fejk smile. Men hellre de, för jag orkar inte berätta, jag klarar inte av att prata om de, för otippat nog så gråter jag direkt. Jag orkar helt enkelt inte bry mig. Pratade igår om att göra en anmälan, de skulle faktiskt kännas bra.
I skrivande stund har jag tre helt nya sår och sitter i sängen och gråter. Hur mycket tårar finns de i kroppen egentligen?!
Finns inte ord som kan beskriva hur less jag är på de här, sa till min pappa idag att de här kommer ta knäcken på mig. För att inte tala om alla mina vänner som säger hur stark jag är, att dom aldrig hade orkat så länge som jag och att de kommer bli bra å bla bla bla. Dom skulle bara veta, jag är ën jävel på att ljuga och dra på ett fejk smile. Men hellre de, för jag orkar inte berätta, jag klarar inte av att prata om de, för otippat nog så gråter jag direkt. Jag orkar helt enkelt inte bry mig. Pratade igår om att göra en anmälan, de skulle faktiskt kännas bra.
I skrivande stund har jag tre helt nya sår och sitter i sängen och gråter. Hur mycket tårar finns de i kroppen egentligen?!
