Torsdag
De känns Otroligt jobbigt!
Wremmet
Nu ska jag duscha, packa upp och packa om för att sen åka till Vemdaln! De ska bli så jävla wroligt!!
För att vara ärlig, utan att ljuga
Jag har ont i benet! Så ont att jag gråter, inte för att det var någon nyhet när de kommer till benet. Men så ont att jag skulle kunna sätta mig i bilen nu kl 01.40 och köra hela vägen hem bara för att få ligga i soffan på Wremmet och gråta ännu lite mer men att mamma sitter bredvid mig och stryker mig på huvudet, inte för att de hjälper men ändå.
Jag undrar om jag blivit mer ledsen av benet? Ja de har jag nog, jag tänker tillbaka och ser mig själv som en gladare människa. Vet att jag blivit en svagare människa, för de här är en erfarenhet som inte gjort mig särskilt stark.
Nu är de tårar på tangentbordet också, suck.
Jag vill inte erkänna de men jag har så himla ont i benet.
Tänker på alla idioter till läkare jag träffat och att jag hatar dom allihopa! Mest hatar jag hon i Östersund, jävla kärring. ”bästa Marie” hur fan kan hon skriva något sånt? De är inte som att hon tycker jag bäst, och de är jag inte heller, inte på något sätt. Stör mig på hennes röst också. Tänker på han som sa ”ja jag har ju jobbat inom hud i över 30 år och aldrig sett nånting likande” Tack verkligen! Var ju exakt de jag ville höra. Tänker på när jag var i Umeå och Milla var med mig. När dom hade konferens i Biblioteket, Om mig! När vi hörde hur dom kom gående i korridoren, lät lite så som när gnuerna kommer springandes i Lejonkungen just innan Mofasa dör. När jag satt där på britsen utan byxor och de TOLV läkarna som i en kör sa HEJ MARIE! Hur dom ringde samtal, läste i böcker, pratade med varandra, tog bilder googlade, petade, tog prover. Hur jag inte fick ut någonting av de besöket.
Tänker på när jag i somras i Skjolden nästan 70 mil hemifrån var med om de värsta jag någonsin varit med om. Hur jag vaknade upp och trodde jag hade kissat på mig. Hur jag kände efter och de var helt torrt. Hur jag slet av mig täcket och såg blod, så jävla mycket blod. Att jag inte haft mens sen 2009 och fattade ingenting. Hur jag tittade ner på benet, på plåstret som faktiskt satt där men var helt rött. Tänker på att jag nu vet vad Panik innebär och att jag aldrig någonsin vill uppleva den känslan igen. Hur jag ringde mamma å grät som aldrig förr. Hur jag ringde Ida och gråtandes inte fick fram ett ord men att hon sa ”jag kommer hem NU direkt”. Hur jag står i duschen och tar av plåstret och de praktiskt taget sprutar blod. De var exakt som på film. Hur jag börjar skratta som en dåre samtidigt som jag gråter hysteriskt. Hur Idas ansiktsuttryck gick från vadskajaggöra till vadfanhållerhonpåmed? Hur Ida ringer mamma och frågar om vi ska ringa efter ambulans. Hur jag måste säga Ja till att mamma ska komma och hämta mig. Hur hon senare ringer upp och säger att hon och pappa är på väg. På väg från Remmet till Skjolden, en Torsdageftermiddag i augusti. Hur dom kom fram, fick middag, packade bilen och åkte tillbaka exakt samma väg som dom just kört. Hur pappa stannade mellan gränsen och Funäs och vi alla satt i bilen och sov. Tänker på hur jag och mamma dagen efter åkte ner till Stockholm för att träffa några kinesdoktorer. Fick akupunktur under en veckas tid och somnade varje gång. Hur jag varje dag var tvungen att dricka något så äckligt att jag hellre hade druckit mitt eget kiss. Hur jag efter ett tag tröttnade eftersom det inte hände någonting. Och ja jag gav det en ärlig chans.
Har ont i huvudet nu också. 02.17
Tänker på när jag låg inne i Uppsala. Blir irriterad av bara tanken. Hur jag blev osams med en sköterska så pass att jag helt sonika gick därifrån. Strosade runt på stan och gick på eftermiddagen tillbaka med huvudet högt, hon hade gått hem, Bra! Hur jag fick skjuts till Magnet röntgen, hur jag fick skjuts dit å dit å dit å dit för olika undersökningar. Hur dom väckte mej kl 06 på morgonen för att ta prover på mig. Blodprov som dom inte ens klarade att ta, såg mer ut som en heroinmissbrukare än en tjej med ett sår på benet. Bara han med tofsen i Östersund som faktiskt kan sitt jobb, guldstjärna till dig Hasse.
Tänker på att när jag blir stor på riktigt och har en utbildning och därefter ett jobb, hur bra jag ska vara på det jobbet. Att jag kan känna varje dag att fan vad bra jag är på mitt jobb.
Har aldrig träffat en läkare som är bra på sitt jobb. Dom borde byta jobb hela högen, även den där sköterskan.
Tänker på att varje gång jag ska duscha tänker jag att neej så lortig är jag inte, jag kan nog vänta tills imorn. Bara för de att jag inte vill titta på benet. Bara för de att jag inte vill byta plåster. Bara för de att jag inte vill ta bilder och skicka till pappa för att uppdatera. För varje gång jag gör de, blir jag ledsen.
Tänker på att jag har provat så många olika saker och gett de en ny chans och tänkt att ja de här kanske funkar. Tänker på att jag lika många gånger insett att nej de här funka inte heller och sedan gett upp. Tänker på att ja jag har bitit ihop, jag har gjort de så jävla många gånger att jag helt enkelt inte orkar eller vill längre. De är inte bara att bita ihop! Inte efter 4 år.
Tänker på hur jag lovat att använda kompressionsstrumpan varje dag, att jag faktiskt gjorde de ett tag, men de är länge sen nu. Jag erkänner de, jag har inte använt den som jag skulle. För att jag tröttna, jag lessna, de händer inget.
Tänker på alla medicin jag ätit, antibiotika i 9 månader, 9 månader! Den jag inte tålde och kräktes av, den som var svart/orange och såg ut som gift, den som och den som… De finns ingen hejd på det. Behöver jag ens erkänna att jag numera inte tror på piller.
Tänker på när jag i somras valde att sluta med medicinen och inte berätta de för någon. 1 månad senare berättade jag de för mamma och grät. Hon sa "jag förstår dig"
Tänker på när jag blev läkarråd att ta ett Hivtest, att de helt klart är min topp tre gråtperiod i livet. Hur jag ringde Linnea och grät och gjorde upp en hel historia om hur och när och med vem jag hade fått de, hur jag tänkte att ja nu kommer jag dö, i Aids. Jag har inte HIV!
Tänker på när dom trodde att jag hade tuberkulos och att de smittas via att man hostar eller nyser. Att man måste kontakta Alla man träffat under de senaste 6 månaderna. Hur jag då jobbat i skidskolan en hel säsong och haft på en höft 4-5 grupper med 10 barn i varje under en veckas tid i nästan 20 veckor. Hur fan skulle jag berätta de för alla dom? Skulle jag få vara med på första sidan på aftonbladet med två tummar och upp och berättat att hej jag har tuberkulos kolla er. Jag har inte tuberkulos.
Tänker på när dom kollade om jag var köldallergiker, då grät jag också. Jag älskar ju vintern. Hur jag tänkte på att Om så är fallet att jag skulle köpa en enkelbiljett till Bali, jag älskar ju Bali också. Men jag är inte köldallergisk!
Tänker på när dom trodde att de var en Asiatisk parasit i benet, eller varför inte den gången dom trodde de var ett urdjur? Kan säga att mina förväntningar inför den vakna operationen var skyhöga och jag drömde om hur dom skulle skära upp huden och det skulle välla ut maskar. De gjorde inte de.
Tänker på att jag är den mest prövade patienten på hudkliniken i Östersund, det är ju alltid något jag strävat efter. Att jag som 23åring haft inte mindre än 3 frikort! Precis som alla andra gamlingar över 80 år. Att de enda som dom faktiskt hittat är att jag är allergisk mot rök. Att hela min familj fick ta prover, för att jag har ett sår på benet.
Tänker på när hon ringde, ”min så kallade läkare” en Lördagkväll för två veckor sen och sa att hon skickat mina papper till Göteborg och att en jätte duktig läkare där ska bla bla bla bla bla, typ så lät de i mina öron. Just nu kl 02.35 ligger jag här å funderar varför i hela jävla helvete den där jävla läkarn i Göteborg inte ringt än? Bett mig komma dit, bett mig ligga där i dom hemska sjukhussalarna med mina medpatienter, Alla över 80 år! Hur jag egentligen kanske vill åka dit, lite i alla fall. Ge de en ny chans för tänk om… Men nej sen tänker jag till, småler lite nu till och med. Vad tänkte jag? De kommer inte funka. Varför skulle dom kunna bättre än nån annan? Jag vill inte åka till Göteborg, jag vill inte träffa deras ”läkare”, jag vill inte bli inlagd, nej jag vill faktiskt inte. Men lugn bara lugn jag kommer hinna ändra mig igen, för att sen inse när jag väl är där att jag aldrig skulle ha åkt dit.
Tänker på hur jag gråtandes skrikit i min mammas ansikte att jag hade hellre brutit båda benen samtidigt än haft de här. Här och nu uppgraderar jag de till att jag hade hellre brutit båda benen och båda armarna samtidigt, kan till och med slänga in några revben också bara för att de gör så jävla ont. För då hade jag vetat vad de var, jag hade blivit gipsad från topp till tå i några veckor och sen hade de varit bra.
Här och nu erkänner jag att jag ibland önskat att de vore cancer, men som alltid efter jag tänkt de tänker jag igen och undrar om de är för hemskt att tänka så. Sen ändrar jag mig.
Här och nu erkänner jag att jag på den senaste tiden tänkt att ”tänk om Alla andra hade ett sår på benet förutom jag, och att jag inte skulle ta hänsyn till någon”! För tänk vad bra jag hade haft de då. Precis som förut, för fyra år sen. Tänk om jag fick välja att alla som jag känner har ett sår på benet förutom jag. Ja då hade jag valt de, de är ett enkelt val.
Tänker på varför de hände just mig?!
Tänker på att jag snart ska få göra de bästa jag vet i hela världen, åka Snowboard! Kommer jag kunna de? Kommer de göra ondare än vanligt? Kommer jag då erkänna de?
Tänker på att jag skulle ha fört en bendagbok från dag ett. Att de nog skulle blivit en bestsäljare.
Tänker på så mycket mer som hänt men som jag bara inte orkar skriva om, till det behövs som sagt en hel bok. 4 år, de är en lång tid att vara sjuk, för länge. I och för sig har jag inte ansett mig själv vara sjuk, men jag erkänner. Jag heter Marie, jag är 23 år och jag är sjuk och de är ingen som vet vad de är, Ingen!
Ligger nu och funderar på vad jag ska göra med den här texten? Låter jag folk läsa den kommer jag få massa medlidande, men ska jag vara ärlig och ja de ska jag ju så vill jag inte ha de.
Ge mig en kram – Jag kommer högst troligast att gråta ännu mer.
Tyck synd om mig – Jaha! Jag tycker synd om dig.
Hoppas de blir bra snart – Ja de har jag hoppats i 4 år nu.
Ett hjärta – Älskar du mig? De hade du väl kunna sagt förut?
Ja exakt såhär är de jag känner just nu, kanske inte en annan gång men nu är de så här.
Jag vet att ensam Inte är stark, tro mig. Men inget av ovanstående kommer göra mitt ben bra och det är det enda jag vill just nu.
Tänker på att jag ska åka jordenrunt i 5 månader. Kommer jag kunna de?
Jag SKA det och jag ser fram emot det så otroligt mycket!
14.12.2012 04.18
Ensam
Vaknade idag upp ensam, själv, alene. Ida drog ju till Stöscha inatt å opererade bort halsmandlarna idag. Så nu ska jag alltså vara här i 6 dagar helt själv. Min för tillfället andra hälft är nu alltså i Sverige. Vi har ju praktiskt taget suttit ihop sen i Maj nästan 8 månader, då är de konstigt att inte ses varje dag. Har ifs redan pratat i telefon, på skype och messat flera gånger idag, haha.
Kör hårt!
Lady Gaga
Jag skulle lätt kunna bli kompis med henne.
8 dagar kvar i Norge, blandade känslor.
4 små ord
Just de!
